Min första fotolärare och tillika kollega här på Sörmlands Nyheter vann Sörmlands Journalistpris igår för sitt bildreportage om Henrik Nilsson inför OS.
HÄR kan du se bildrepet och Grattis Fredrik!
/Sandra
Visar inlägg med etikett personer jag tycker om. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett personer jag tycker om. Visa alla inlägg
Från testen imorse.
Från imorse. Fotat genom en kartong. Fredrik och Jens - fotografkollegor. Spontan bild.
/Sandra
Om arbete.
Jag tänker ofta kring arbete och arbetstider. Kanske för att det är väldigt nära mig, jag jobbar heltid, jag har ett bra jobb. Jag får bra betalt. Jag jobbar inte jättemycket övertid. Ofta får jag äta lunch vid tolvsnåret. Att jag har en bra arbetssituation.
Så tänker jag på min mamma. Min mamma som i princip gav bort sin arbetsförmåga.
Min mamma är en fantastisk människa, hon är nog dubbelt så envis som mig och har fem gånger mer tålamod än jag någonsin kommer ha. Hon har fött fem barn. FEM BARN. Fem barn som alla har empatiska förmågor. När vi var små så stickade hon tröjor till oss, sydde kläder, bakade sjuhundra sorters kakor, lagade mat, körde till skolan, jobbade.
När jag var tonåring jobbade min mamma för kommunen. Jag gick i högstadiet och hade mest tid för mig själv. Hon jobbade heltid och flängde runt på olika arbetsplatser, det gick till och med rykten om att hon var den i kommunen som hade mest övertidstimmar. Hon ställde alltid upp och jag kan inte minnas att hon någon gång tackade nej till något jobb. Hon hoppade runt hos olika brukare och jobbade med flera människor. Jobbade nätter, dagar, kvällar.
Hennes inkomst ökade såklart i takt med övertidstimmarna och vi hittade snart en ny bostad mer centralt och vi flyttade. Oerhört trevligt att bo mer centralt. Mamma fortsatte jobba för kommunen och bytte snart till att vara personlig assistent till en man i rullstol. Hon hoppade in hos många andra fortfarande.
En dag körde hennes brukare omkull med sin rullstol, i snön. Min mamma som är ett huvud kortare än mig drog upp mannen och rullstolen som vägde mycket mycket mer än henne. - Man har inte tid att vänta på hjälp när en människa ligger på kall mark i snö. När man jobbat med människor länge vet man att minuter är avgörande.
Dagen efter hade hon ont, men minns jag inte helt fel så gick hon och jobbade ändå den dagen. Lojal mot arbetsgivaren, hon visste problematiken med vikarier. En problematik som fortfarande finns, en problematik som stavas brist.
Men det där onda i mammas axel och arm försvann inte. Min mamma blev skadad för livet den där dagen när hon hjälpte mannen upp från snön. Hon gav bort all sin tid, all sin psykiska och fysiska styrka till sin arbetsgivare. Kanske hade hennes kropp orkat den fysiska ansträngningen om hon inte redan slitit så mycket? Om hon hunnit vila ut mellan alla fysiska pass som det faktiskt är när man jobbar som personlig assistent.
Om drygt en månad blir min mamma farmor. För andra gången. Hon älskar barn, annars skulle hon antagligen inte skaffat fem stycken. Skillnaden den här gången från alla sina egna barn och sitt första barnbarn är att hon inte kommer kunna lyfta sitt yngsta barnbarn högre än i brösthöjd, och hon kommer nog inte kunna lyfta sitt barnbarn när den som sexåring kanske behöver en kram för det redan då är för tung.
Hennes arm klarar inte det.
Och jag tänker på arbete. Och på att bakom varje sparad krona står en människa som får jobba lite hårdare med lite sämre villkor. Jag tänker på de som sliter för de är lojala och går till jobbet när de är sjuka för de vet att det inte finns vikarier. Jag tänker på folk som psykiskt går under för de aldrig hinner känna att de gör ett bra jobb. Folk som jobbar så många övertidstimmar att arbetsgivaren egentligen borde anställa fler.
Jag tänker på att alla ska ha rätt att kunna lyfta sin barnbarn till högre än brösthöjd.
Jag tänker på att arbete inte ska ta livets små glädjeämnen ifrån oss.
Det tänker jag. Vad tänker du?
Så tänker jag på min mamma. Min mamma som i princip gav bort sin arbetsförmåga.
Min mamma är en fantastisk människa, hon är nog dubbelt så envis som mig och har fem gånger mer tålamod än jag någonsin kommer ha. Hon har fött fem barn. FEM BARN. Fem barn som alla har empatiska förmågor. När vi var små så stickade hon tröjor till oss, sydde kläder, bakade sjuhundra sorters kakor, lagade mat, körde till skolan, jobbade.
När jag var tonåring jobbade min mamma för kommunen. Jag gick i högstadiet och hade mest tid för mig själv. Hon jobbade heltid och flängde runt på olika arbetsplatser, det gick till och med rykten om att hon var den i kommunen som hade mest övertidstimmar. Hon ställde alltid upp och jag kan inte minnas att hon någon gång tackade nej till något jobb. Hon hoppade runt hos olika brukare och jobbade med flera människor. Jobbade nätter, dagar, kvällar.
Hennes inkomst ökade såklart i takt med övertidstimmarna och vi hittade snart en ny bostad mer centralt och vi flyttade. Oerhört trevligt att bo mer centralt. Mamma fortsatte jobba för kommunen och bytte snart till att vara personlig assistent till en man i rullstol. Hon hoppade in hos många andra fortfarande.
En dag körde hennes brukare omkull med sin rullstol, i snön. Min mamma som är ett huvud kortare än mig drog upp mannen och rullstolen som vägde mycket mycket mer än henne. - Man har inte tid att vänta på hjälp när en människa ligger på kall mark i snö. När man jobbat med människor länge vet man att minuter är avgörande.
Dagen efter hade hon ont, men minns jag inte helt fel så gick hon och jobbade ändå den dagen. Lojal mot arbetsgivaren, hon visste problematiken med vikarier. En problematik som fortfarande finns, en problematik som stavas brist.
Men det där onda i mammas axel och arm försvann inte. Min mamma blev skadad för livet den där dagen när hon hjälpte mannen upp från snön. Hon gav bort all sin tid, all sin psykiska och fysiska styrka till sin arbetsgivare. Kanske hade hennes kropp orkat den fysiska ansträngningen om hon inte redan slitit så mycket? Om hon hunnit vila ut mellan alla fysiska pass som det faktiskt är när man jobbar som personlig assistent.
Om drygt en månad blir min mamma farmor. För andra gången. Hon älskar barn, annars skulle hon antagligen inte skaffat fem stycken. Skillnaden den här gången från alla sina egna barn och sitt första barnbarn är att hon inte kommer kunna lyfta sitt yngsta barnbarn högre än i brösthöjd, och hon kommer nog inte kunna lyfta sitt barnbarn när den som sexåring kanske behöver en kram för det redan då är för tung.
Hennes arm klarar inte det.
Och jag tänker på arbete. Och på att bakom varje sparad krona står en människa som får jobba lite hårdare med lite sämre villkor. Jag tänker på de som sliter för de är lojala och går till jobbet när de är sjuka för de vet att det inte finns vikarier. Jag tänker på folk som psykiskt går under för de aldrig hinner känna att de gör ett bra jobb. Folk som jobbar så många övertidstimmar att arbetsgivaren egentligen borde anställa fler.
Jag tänker på att alla ska ha rätt att kunna lyfta sin barnbarn till högre än brösthöjd.
Jag tänker på att arbete inte ska ta livets små glädjeämnen ifrån oss.
Det tänker jag. Vad tänker du?
Bra arbetskamrater.
Idag uppmärksammar jag tre riktigt bra arbetskamrater:
Linn Treijs: oerhört skicklig journalist som har en tendens att se hur man mår oavsett om man säger det eller inte.
Hanna Svensson: även hon en skicklig journalist som ser till att man tar sina raster fast man är på väg att bjuda arbetsgivaren på sin lunchtimme.
Anders Möller: nattchef/redigerare som -jag vet inte hur många gånger- införskaffat något som höjer blodsockret när jag bokstavligen sitter under skrivbordet och grinar för att jag jobbat konstant + inte ätit på 8 timmar.
Ni är så jävla bra. Tack för att ni finns.
/Sandra
Linn Treijs: oerhört skicklig journalist som har en tendens att se hur man mår oavsett om man säger det eller inte.
Hanna Svensson: även hon en skicklig journalist som ser till att man tar sina raster fast man är på väg att bjuda arbetsgivaren på sin lunchtimme.
Anders Möller: nattchef/redigerare som -jag vet inte hur många gånger- införskaffat något som höjer blodsockret när jag bokstavligen sitter under skrivbordet och grinar för att jag jobbat konstant + inte ätit på 8 timmar.
Ni är så jävla bra. Tack för att ni finns.
/Sandra
Fixa, greja, ordna.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
Som ni säkerligen märkt så är det liiiiite nytt här på bloggen. Jag ska försöka göra en struktur, utseendemässigt. Personligen tycker jag det är lite lurigt.
Hur vill man framställa sig? Det ska vara snyggt, stilrent och lättillgängligt. Så. Just nu ser det ut som - ja ni ser.
Och så måste jag börja vattenmärka mina bilder litegranna har jag insett. De sprider sig ju och det är ju bra att göra lite reklam för sig. - MEN, jag kommer inte vattenmärka alla mina bilder så ni kan vara lugna. Men då och då kan det ju vara bra.
Mycket att tänka på..
/Sandra
Laxen har skaffat blogg!
Min kollega och faktiskt föredetta lärare har ääääntligen skaffat en blogg,
förutom att kika i länklistan bredvid kan ni gå in på
http://fredriklaaksonen.blogspot.se/
/Sandra
förutom att kika i länklistan bredvid kan ni gå in på
http://fredriklaaksonen.blogspot.se/
/Sandra
Anders.
.jpg)
Anders, en kollega och vän som både på gott och ont slutar nu i vår. Han ska börja ägna sig heltid åt sin gård. Ni som är lite uppmärksamma kanske vet att han är länkad härifrån, ni andra kan ju kika in på
Från Stockholm till vägens slut
Ha det fint.
/Sandra
Kikar ni?
Kikar ni någonsin på min länklista här bredvid till höger?
Om ni gör det ikväll så kan ni upptäcka åtminstone två nya länkade.
Tips bara.
/Sandra
Det där med vikarier..
som kommer in i ens liv och sen försvinner. Sånt suger.
På bilden är en tjej med ett snyggt namn (Sandra) som är en duktig redigerare. Hon var här i 10 månader (ungefär) och nu är hon inte det längre. Eller ibland kommer hon förbi.
Men det är ändå deppigt. Suck.
/Sandra
För två år sen om inte mer.
..tog jag den här bilden på fina Catja. som jag saknar då och då. Det var innan både SN och BT. Mitt i studentlivet och allt vad det innebar.
Hittade den nyss på hårddisken.
/Sandra
Kollegor.
Det är bråda dagar här på tidningen, och det är då man märker hur viktigt det är med bra kollegor. Man kommer inte framåt utan dem.
På bilden ser vi Janna. Ett riktigt typexempel på en bra kollega.
/Sandra
På spaning i Bärbo...
Igårkväll var jag ute med Elin, Daniel och Sixten och spanade lite i Bärbo. Kvällen bjöd på solsken, lammungar och planer smiddes. Detta kommer bli superbra!
/Sandra
Förmiddag.
Idag innan jobbet stack jag en snabbis till Stockholm, närmare bestämt Galleri Kontrast för att smygkika lite på Bild12's utställning "On the road". Jag jobbar ikväll så jag missar vernissagminglet så jag drog i några kontakter och fick kika lite innan.
och wow. Fysatan vad duktiga de är. Bildjournalistikens framtid ser ljus ut må jag säga.
Så, har ni chansen, åk och kika, utställningen hänger till 10 juni!
/Sandra
Rut.
.jpg)
När jag var ute på promenad i söndags var jag det på grund av min vän Ellinor. Det var hon som bjöd med mig. Eller hon och Rut kanske man ska säga. Rut är redig liten dam som är en riktig mysgumma.
/Sandra
I fredags.
Så spenderade jag min eftermiddag och kväll hos en fin människa strax utanför Västerljung. Vi fikade, åt middag, klappade katter, jag kikade på studion och hade en lugn och skön dag.
Lina är just nu en av mina största inspirationer och du hittar hennes blogg här: http://www.linanydahl.com/
/Sandra
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)