Jag tänker ofta kring arbete och arbetstider. Kanske för att det är väldigt nära mig, jag jobbar heltid, jag har ett bra jobb. Jag får bra betalt. Jag jobbar inte jättemycket övertid. Ofta får jag äta lunch vid tolvsnåret. Att jag har en bra arbetssituation.
Så tänker jag på min mamma. Min mamma som i princip gav bort sin arbetsförmåga.
Min mamma är en fantastisk människa, hon är nog dubbelt så envis som mig och har fem gånger mer tålamod än jag någonsin kommer ha. Hon har fött fem barn. FEM BARN. Fem barn som alla har empatiska förmågor. När vi var små så stickade hon tröjor till oss, sydde kläder, bakade sjuhundra sorters kakor, lagade mat, körde till skolan, jobbade.
När jag var tonåring jobbade min mamma för kommunen. Jag gick i högstadiet och hade mest tid för mig själv. Hon jobbade heltid och flängde runt på olika arbetsplatser, det gick till och med rykten om att hon var den i kommunen som hade mest övertidstimmar. Hon ställde alltid upp och jag kan inte minnas att hon någon gång tackade nej till något jobb. Hon hoppade runt hos olika brukare och jobbade med flera människor. Jobbade nätter, dagar, kvällar.
Hennes inkomst ökade såklart i takt med övertidstimmarna och vi hittade snart en ny bostad mer centralt och vi flyttade. Oerhört trevligt att bo mer centralt. Mamma fortsatte jobba för kommunen och bytte snart till att vara personlig assistent till en man i rullstol. Hon hoppade in hos många andra fortfarande.
En dag körde hennes brukare omkull med sin rullstol, i snön. Min mamma som är ett huvud kortare än mig drog upp mannen och rullstolen som vägde mycket mycket mer än henne. - Man har inte tid att vänta på hjälp när en människa ligger på kall mark i snö. När man jobbat med människor länge vet man att minuter är avgörande.
Dagen efter hade hon ont, men minns jag inte helt fel så gick hon och jobbade ändå den dagen. Lojal mot arbetsgivaren, hon visste problematiken med vikarier. En problematik som fortfarande finns, en problematik som stavas brist.
Men det där onda i mammas axel och arm försvann inte. Min mamma blev skadad för livet den där dagen när hon hjälpte mannen upp från snön. Hon gav bort all sin tid, all sin psykiska och fysiska styrka till sin arbetsgivare. Kanske hade hennes kropp orkat den fysiska ansträngningen om hon inte redan slitit så mycket? Om hon hunnit vila ut mellan alla fysiska pass som det faktiskt är när man jobbar som personlig assistent.
Om drygt en månad blir min mamma farmor. För andra gången. Hon älskar barn, annars skulle hon antagligen inte skaffat fem stycken. Skillnaden den här gången från alla sina egna barn och sitt första barnbarn är att hon inte kommer kunna lyfta sitt yngsta barnbarn högre än i brösthöjd, och hon kommer nog inte kunna lyfta sitt barnbarn när den som sexåring kanske behöver en kram för det redan då är för tung.
Hennes arm klarar inte det.
Och jag tänker på arbete. Och på att bakom varje sparad krona står en människa som får jobba lite hårdare med lite sämre villkor. Jag tänker på de som sliter för de är lojala och går till jobbet när de är sjuka för de vet att det inte finns vikarier. Jag tänker på folk som psykiskt går under för de aldrig hinner känna att de gör ett bra jobb. Folk som jobbar så många övertidstimmar att arbetsgivaren egentligen borde anställa fler.
Jag tänker på att alla ska ha rätt att kunna lyfta sin barnbarn till högre än brösthöjd.
Jag tänker på att arbete inte ska ta livets små glädjeämnen ifrån oss.
Det tänker jag. Vad tänker du?
