Jag är fyra år och jag håller i min mammas hand. Min balans är inte som den borde och jag försöker stå på ett ben, jag svajar och griper tar i mammas hand för att inte ramla. Mamma som bara är ett äpple hög, men ändå är så stor och stark, förklarar för mig att allt kommer att bli bra - att jag är duktig.
Tjugo år senare griper mamma tag i min hand, allt vad hon kan, samtidigt som hon vrider sig av smärta. Hennes käkar biter ihop och jag håller i hennes hand. Hennes ena fot har ändrat färg, från den där hudfärgen man försökte efterlikna i barndomens teckningar till svart. Svartare än cigarettrök. Och hon skriker. För det gör så f ö r b a n n a t ont när en del av kroppen inte längre vill leva.
Hon yrar, för hon har varenda medicin som finns i ett läkarskåp i kroppen.
Jag åker till jobbet, och innan klockan slår lunch ringer min bror och säger att den är borta nu. Mammas fot. De tog bort den under fotbollsmatchen igår.
Jag tänker att jag borde sätta mig, eller kanske inte jobba, kanske åka hem och smälta nyheten att min mamma förlorat en del av sin kropp. Den där kroppen som alltid skyddat mig. Men jag går ut i fikarummet och tänker på andas, för att inte börja hyperventilera och ramla ihop till en pöl på golvet. Tårarna rinner. Jag går in och snyter mig på toaletten, sen jobbar jag mitt pass och låtsas som inget har förändrats. Säger förmanande till mig själv, att jag måste fortsätta leva i mitt vanliga tempo för jag är inte den drabbade och det är alldeles försent att hitta en vikarie nu.
Jag hälsar på mamma. Tacksam över att hon nu finns tio minuter bort, istället för drygt en timme. Men mest är jag tacksam över att jag har en mamma. Tanken har sakta men säkert börjat slå till oftare och oftare, den där tanken om hur livet skulle vara utan en mamma.
- Vet du att jag har vickat på tårna hela morgonen? säger hon och sen blir hon tyst och jag säger inget. För vi vet båda två att hon pratar om de där tårna som ligger i någon medicinsk deponering någonstans.
Så knackar det på dörren och någon kommer in med en rullstol. Denna någon är någon form av arbetsterapeut, sjukgymnast eller något sånt. Mammas rullstol rullas iallafall in och mamma ska prova. Mamma krånglar sig ner i rullstolen med sitt stora bandage kring delen av hennes kropp som hon kallar för Foten. Jag ser hur hon tänker och att hon skäms. Fast hon inte borde skämmas. Inte alls.
Då ser jag att klockan sprungit iväg och jag måste till jobbet fast jag egentligen vill stanna. Prata med henne om hur det känns, och hålla i hennes hand. Men jobbet kallar och jag kramar mamma och när jag kommer ut från avdelningen plockar jag upp en bukett blommor från golvet utanför som jag hade tänkt ge mamma. Hon älskar blommor, men det slog mig aldrig att folk kan vara allergiska så de fick stanna utanför.
Min första tanke är att slänga de där jävla blommorna åt helvete. Men sen tänker jag att det är slöseri och tar med dem till jobbet. Sätter dem i vatten och låter de glädja folk som kanske inte har lika ont som min mamma. Är ärlig när folk frågar varför det står blommor där och säger att det är för att de inte fick följa med in på avdelningen där min mamma är.
Håller huvudet högt fast jag, precis som när jag var fyra år, känner att jag håller på att tappa balansen.
