Sara.


/Sandra

Självporträtt.


Ärren i ansiktet har börjat blekna. Blir inte längre förvånad över att se mig själv utan piercingar. Det är intressant hur fort man vänjer sig vid saker.
21 dagar sen kan något kallas en vana. Sägs det.

Men vissa saker kan aldrig bli en vana, bör inte bli det. Krångel till exempel. Tyvärr är det lätt hänt.
Både med tekniska prylar och med nervtrådar. Plötsligt är det krångel på tråden.
Men det är bara jobba på det. Det släpper efter ett tag.
Krångel är till för att lösas och oftast finns det flera lösningar på problem.

Nu börjar en ny jobbvecka och jag är glad och tacksam.
Sånt.

/Sandra

Söndag.

Plötsligt hände det som jag aldrig trodde skulle hända. Det där jag hånat när jag var yngre (det vill säga för inte så jättemånga år sen.)
Kanske trodde jag att det var en myt, en osanning. "Det skulle aldrig hända mig".

Det där med att ens prioriteringar förändras när man blir äldre. När man blir vuxen.
Visserligen far mina tankar en himla massor och försvårar nästan lika mycket nu som när jag en pubertal tonåring.
Men det är vissa skillnader nu.

Som det där med att jag vill ha ett hus på landet, jobba och fejja tills jag stupar i sängen på kvällen.
Jag vill ha såna där fantastiska långa frukostar på söndagar och jag vill hemskt gärna ha
en relativt väluppfostrad hund som viftar på svansen vid passande tillfällen.

Jag är inte riktig där än, men kanske snart. Min högsta prioritet är inte längre fulvin i tetra för 50 spänn.
Min prioritet är inte att kräkas i en buske två kvällar i rad. Och inte heller hitta på ursäkter att skolka från en lektion.

När hände det här?
Är jag vuxen nu?

/Sandra

Kommunikation.



Har ni tänkt på hur lätt det är att misstolka människor fast man talar samma språk?
Och andra människor, som man kan ett fåtal ord som, förstår man mycket mer?
Igår träffade jag Genet det vill säga kvinnan på bilderna. Hon var så himla positiv och glad. Ett riktigt lyckopiller på två ben.

Idag är det fredag förresten och jag har längtat faktiskt. För imorgon ska jag dra på mig en snitsig klänning och svänga mina lurviga(?) och ha det allmänt bra. Bokade dessutom en resa till Island igår.
Allmäntillståndet är på topp helt enkelt.
Hoppas det är lika bra med er!

/Sandra

Könsfördelning bland fotoagenturer.

http://hajbloggen.tumblr.com/post/17948603233/har-ni-som-jag-undrat-hur-konsfordelningen-bland

Aaah just det.

/Sandra

Testing, testing.

















Blogga från telefunken? Integrera mer vardagsliv i bloggen? Vad tror vi om det?
/Sandra

Idag har Vega namnsdag...

..så då kikar vi på två fotografer som har något med namnet Vega att göra. Efternamn dock. Men vafasen. Man ska inte vara kräsen.

Alicia Vega
&
Heber Vega


/Sandra

Måndag, kameraväska, tröttma.



Det är måndag och jag är riktigt trött. Så trött att jag somnade på lunchen i den fantastiska blå soffan här på Gnestaredaktionen. Drömde något om newspilot.

Har senaste timmen suttit och försökt hitta den ultimata kameraväskan. Svårare än vad man tror. Antingen är det tusen remmar, eller så fattas det datorfack, eller så är datorfacket för litet, eller så får det inte plats med tillräckligt många objektiv eller.... Ja, ni hör/läser ju. Ett meck för en kräsen människa. Eller så är det faktiskt så att det finns för få väskor som fyller just mina behov.

och på tal om teknikkåthet så fick jag min mobiltelefon förra veckan. En htc. den fungerar prima.

... och jag som aldrig skulle bli teknikgalen. Vad var det som hände?

/Sandra (som hade fyra kilo grus i ögonen imorse)

Passion.




En av de finaste sakerna jag vet, det är människor som brinner för något. Någon som har en riktig passion och vill berätta om det. Det kan handla om fotografi, fotboll eller får. Vad som helst egentligen.

Men när man träffar en människa som verkligen brinner för något. Då blir man inspirerad. Ibland så inspirerad att man blir lite avundsjuk på dess glöd. Den där glöden som gör att saker och ting sker.

/Sandra

Det vackra.

Till skillnad från förra inlägget så handlar det här om det fina i tillvaron.
En jättefin video min kollega Lina hittat. Dokumentärt men filmiskt.

/Sandra

22 juli 2011.

Det senaste dygnet har nyhetsflödet präglats av rättegången mot Anders Behring Breivik. Nyheterna har fått mig att tänka en del på de dygn jag spenderade i Oslo och i trakterna kring Utöya bara timmar efter dåden.

Jag minns fortfarande hur jag och min kollega satte oss i bilen på väg mot Oslo bara timmar efter nyheten om bomben som gick av i regeringskvarteren. Efter jag vridit om nyckeln i tändningen på bilen började nyheterna.
"Ungdomar på ett ungdomsläger utanför Oslo uppges ha blivit beskjutna, det kan ha samband med bomben i regeringskvarteren".
Just då, på parkeringen i trygga Borås verkade allting så overkligt. Varken jag eller Peter hade en aning om vad det faktiskt var som hade hänt. Vi hade ingen aning om bomben och det som hänt i Utöya ens hade ett samband,

Färden mot Oslo gick fort, Peter ringde samtal, letade case och jag körde och tänkte. Och nyheterna fortsatte och uppgifterna fortsatte strömma in.

På natten var vi framme i Oslo och mötte vårt första case. Han hade varit i lokalerna i huset bara en timme innan bomben sprängdes utanför men blev färdig lite tidigare. Så han gick vidare.
Sen sprängdes bomben.

Det finns många minnen jag bär med mig från Norge de där dagarna.
Som när vi vaknade på morgonen vid 6-tiden och det uppgavs att upp mot 80 personer blivit skjutna på Utöya. En sån obeskrivlig känsla, 80 människor. I princip avrättade. En siffra som senare inte visade sig stämma.

Promenaden i Oslo bland glassplitter och unga vuxna som vaktade avspärrningen. Killar och tjejer, många yngre än mig själv med handeldvapen och ångest i blicken. Jag såg deras oro och jag kände med dem. Ingen visste vad som hade hänt, och om det skulle kunna att hända mer. Deras händer som krampaktigt höll i stora, tunga vapen.

Och mötet med Ali. Ali som legat kvar i busken när en man i polisuniform ropat att
"Jag är polis och det är ingen fara, ni kan komma fram nu".
Ali som såg sin vän, som han nyss hållt i handen bli avrättad mitt framför honom när hon sprang mot vad hon trodde var hennes räddning.
"Jag tyckte det var konstigt, poliser brukar vara flera". En magkänsla som räddade hans liv. Jag minns hans ögon som var mörka, tomma och på något sätt såg det ut som de aldrig skulle glittra igen. Det kanske de aldrig kommer göra. Alis bror som kramade Alis axel med sin hand. Hans pappa som tittade med oroliga och ömsinta ögon.

Färden mot Utöya och krångligheten att komma in genom alla avspärrningarna. Vi fann vägen genom en äppelodling på grund av att jag pratade med människor vid en minnesstund.
"Det finns en väg som inte är avspärrad, den är lite hemlig och går förbi en äppelodling."

Synen av denna lilla ö i den vackra fjorden, där så många människor mist sitt liv. Det var så overkligt att denna fantastiskt vackra plats med soldis och glittrande vatten kunde vara en brottsplats.
Likbilarna som åkte skyttetrafik, liksäckarna som låg längs stränderna och båtarna som letade efter saknade människor. Mediauppbådet.
Otillgängligheten. Teleobjektiven.


Ett av mina starkaste minnen är dock i minnestunden i kyrkan precis vid Utöya. Vi valde den framför minnesstunden i Oslo. Överlevande och anhöriga samlades där, och senare visade det sig även att att Prins Haakon och hans Mette-marit var där.

Jag och ett tiotal andra fotografer, journalister och videoreportrar stod på balkongen och såg ner på anhöriga, överlevande och boende i närområdet. Prästen talade och en ung tjej som övat prickfritt under tiden vi gick in i kyrkan skulle sjunga "my heart will go on".
Hennes röst brast under framträdandet och jag såg hennes tårar. Det var någonstans där jag insåg vad det egentligen var som hade hänt.
Att över 70 personer hade blivit avrättade. 70 personer, och hundratals som blivit traumatiserade för livet. Föräldrar som mist sina barn, syskon som mist en bror eller syster, vänner som mist varandra.

Jag tittade på mina kollegor från andra medier som alla stod till vänster om mig. Alla var män. Förutom jag själv, såg jag bara en till som fällde tårar under minnesstunden. Som kanske också just då insåg, att det kunde varit någon han själv älskat som dött i bomben eller blivit skjuten. Vi tittade på varandra. Det värkte i kroppen. Vi log trötta mot varandra.

Sen skulle pressen ut, vi fick inte vara kvar. Jag gled upp bredvid en kvinnlig polis och frågade, "om jag lägger ner kamerorna, får jag stanna då?" Det fick jag, kanske på grund av att jag frågade, eller på grund av att hon såg att jag gråtit. Jag torkade mina blöta ögon och la en hand på axeln på henne innan jag gick ut från kyrkan som tack efter minnesstunden. Hon nickade till svar. Hon hade rött hår i hästsvans och kragen på hennes skjorta var blöt av tårar.

Jag ställde mig bland de flåsande fotograferna och ja, även jag fick bilder på prinsen och hans gemål. Jag fick också bilder på alla ministrar som var där. Jag tog alla jävla bilder som jag fick betalt för och några till.
Men jag fick uppleva sorgen och manifestationen för de som mist sina liv.

Terrorattentaten i Norge har skakat ett land, en befolkning och till viss del västvärlden.
Jag är glad att jag fick möjligheten att åka dit och ta del av människor historier. Många människor var varma och öppnade sig och jag är glad att de gjorde det, att lät mig få veta.
Jag har fått en erfarenhet som är ovärderlig, även om jag på vissa sätt önskar att det inte fanns några såna uppdrag inom mitt yrke. Men tyvärr gör det det. Alldeles för många. Och, det måste berättas om dem.

Om cirka tio veckor döms Anders Behring Breivik. Jag litar på att han får det straff han förtjänar och hoppas innerligt att han en dag, om så om femtio år, inser vad han gjort. Den insikten kommer vara det största straffet en människa kan få.

/Sandra

Tillbaka.


Tillbaka efter "påsklov", jag har fotat, utflyktat, kramats och haft det allmänt bra. Tanken är att ni ska få se några bilder jag tagit under mitt lov. Men inte riktigt än av olika anledningar.

Igår var det måndag och jag slängdes in i en inspelning av en produktion av SVT. Victoria Tolstoy tappade hakan när hon fick erbjudandet att köra ett litet tufftufftåg. Tyvärr vågade hon inte.

Synd.

/Sandra

Snabbjobb.


Sitter på min plats, en reporter kommer förbi. Linda som är jätteduktig på att fotografera ber om hjälp att fota bilder på fyra tjejer som har ett UF-företag. Tjejerna är där och man har inte haft någon chans att förbereda sig och tänka ut en idé. Det pissregnar ute och man är lite trött.

Då kan resultatet bli som ovan.

I den bästa av världar hade man haft mer tid på sig osv. Men det ser inte alltid ut så.
Och så är man trött ibland. FÖR det får man vara.

/Sandra

Kameraväska...

...vad ska man ha för någon?!
Vill inte ha en för liten och en laptop ska följa med
men vill inte tippa baklänges.

/Sandra

Urval.


En tredjedel av tiden går åt till att välja bilder, bilden ovan var alldeles för dramatisk för syftet. Gjorde ut den ändå. Bara för att. Men som sagt var. Bortvald. Blev inte publicerad.

Som så mycket annat här i livet, vid första anblicken bra och vid andra anblicken så passar det inte bara.

/Sandra

Tips.

Allt fotografi är inte journalistiskt, och tur är väl det!

http://www.wendymcmurdo.com/

är dagens tips.

/Sandra

Att vara där.






Helt plötsligt är man där. I samma sunkiga, svettluktande, lysrörsblinkande rum som två av Sveriges bästa boxare. Man är där när de sparrar. När föräldrar ser på sin son som tillhör ett boxningsstall i Tyskland och kunde komma hem 3 dagar över påsk. Man är där och hör diskussioner om arbetstillstånd, föredetta förebilder och om framtiden.

Man är där. Det är det bästa i mitt jobb. Att man får vara där och dela allt det där.

/Sandra

Hallå grabbar..


..det snöar, gå hem och lägg er!

/Sandra

Bara så ni vet...


..För när jag blir stor ska jag bo på landet. så det så.

/Sandra

D.I.Y eller; man får inte vara dum...

Som fotograf på en lokaltidning får man ibland uppgifter som måste lösas på kort tid för man ska iväg på annat och folk har inte all tid i världen. Då får man tänka ett steg längre. Som det där med att softa ljuset från en extern blixt, man kan inte köpa hur mycket dyrt skräp som helst så man får ta vad man haver och det gjorde jag idag.


Köpte godis innan jobbet eftersom jag tyckte jag förtjänade det, fick en uppgift att lösa och det resulterade till slut i bilden nedan.


För ibland har man inte tid att åka iväg till en mycket bättre plats. Då får man trolla med knäna och det känns mer okej än vad det kunde blivit, utan godispåse.

/Sandra

Övergång.


Vi byter redaktionssystem idag. Det är lite lätt kaos. Lite. Mycket funderingar. Men jag är rätt lugn. Jag har grejat med newspilot förut.

Andra funderingar är kring ett projekt vi haft på tidningen som kommer bli publicerat nästa lördag. Bilden tillhör ett av jobben jag gjort till det.. Vad kan det handla om?

/Sandra

Finaste träningskompisen.


Så jäkla bra att ha en kompis att träna med.

/Sandra

Hjärta.

Det är hemskt. Mina katter har inte flyttat med mig än, för jag ska komma i ordning och pappa vill helst inte att de ska flytta. Han gillar dem såpass att mycket. Han bor ju trots allt i ett stort hus och inte jag.
Men snartsnart, så flyttar de hem till mig. De fina.

/Sandra

Dagens tips.

http://www.saragalbiati.com/index.php?/about/


gillar.

/Sandra

En inte fullt så gammal bild..


Vi var på Saltå Kvarn, innan Prins Charles. Det luktade sött av frukt och säd. Det var sol och jag hade solglasögon på mig i väntan på Lina.

Idag är det visserligen sol men det låg lite snö på backen och solen värmer inte riktigt lika mycket och kvällen ser rätt lugn ut. För lugn, jag ska hitta på något. Är planen.

/Sandra