Det jobbas.


Gott nytt år och allt det där!!

Det jobbas här. Hittills en nyårspromenad och ett mingel, om några timmar blir det fyrverkerier "as usual".  Min sjudagarsvecka startar starkt med jobb tills 01 inatt och sen på det igen imorgon (jobbet alltså). Eftersom jag har dygnsrytm som en tant lär det bli en tuff vecka och därmed en tuff start på det nya året.

Men whattodo whattodo.

/Sandra

Måndag och dagen innan jul.


Ifrån förra veckan på mariebergsgården. Ett jobb om arbetssituationen för de som arbetar där.


Men när ni läser detta så är jag nog i fullt sjå med bestyr gällande julafton. Bifogar min krönika från i torsdags så förstår ni läget.

På söndag är det 4:e advent och snart är det julafton och jag har inte ens tänt första ljuset i adventsljusstaken än. Hemma hos mig finns inte ett enda julpynt, bara flyttkartonger. Flyttmisären kallar jag min lägenhet.

Jag hade stora förhoppningar om den här julen. Det hade jag verkligen. Jag skulle köpa en riktig gran för första gången, eller åtminstone flörta till mig en av någon som hade en luggsliten stackare till övers. Jag har varken hunnit köpa eller flörta.

Jag tänkte dessutom att jag för första året skulle ha koordinerat julpynt som smälter ihop med resten av min inredning och ser sådär smakfullt ut som det gör i inredningsreportage. Men icke.
Så var det där med julbak, förra året lyckades jag baka både muffins och lussekatter. Lussekatterna blev lite degiga men jag tänkte att i år borde jag lyckas. Baka har jag ju förstås inte hunnit. Hittills har jag bara käkat en lussekatt från en mataffär i närheten och jag skulle vara förvånad om den ens innehöll saffran.

Så till alla er som kräks på allt julfix men ändå lyckats få upp någon form av julpynt, fixat en gran och till och med bakat något: luta er tillbaka, ta en pepparkaka och tänk att ni är förbaskat bra som hunnit pynt-gran-bak!

Och var inte oroliga för mig. Julafton är ju inte förrän på tisdag. Jag hinner nog. 


/Sandra

Årets blandljus.


Hästen Arne ville inte ha öronen framåt och hade lite småproblem att stå still. Och kolla in blandljuset! Brandgult i bakgrunden i jämförelse med dagsljuset som träffar Arne och Sandra.
Det känns nästan lite för mycket, men det var rätt snyggt. Jag gillar ju generellt lite blandljus. (lite...hum)

/Sandra

Borde jag skämmas?



Typ årets dammigaste kamera?! vad är det som händer liksom. Tio ton damm... Har precis packat upp tio putsdukar hemma men det kanske inte hjälper inte detta fall. Speciellt inte om man inte använder dem...

/Sandra

En vecka.


Den här veckan har varit lite konstig hittills. Känts som jag haft massor att göra och visst, jag har gjort en hel del. Dessutom hade jag ett jobb att göra ut från förra veckan - jag brukar inte ha saker liggandes så. Jag gillar nämligen inte att ha saker liggande och gnagande, dessutom har jag lite lätt att glömma bort det... humhum.

Vissa bilder är dock bra om de ligger ett tag, man får en annan relation till dem. För det är mycket så - att man har små relationer med alla sina bilder. En del är inte viktiga, lite tillfälliga, andra sitter i länge och är som en riktig kärlek.

En av mina stora kärlekar blir ompublicerad lördagen innan året är slut. Ni kanske kan gissa vilken bild det är?
(Det är inte bilden ovan...)

/Sandra

Ja.. vilket ISO var det nu då..

DEN HÄR bilden var det.
och det var Jimmy som hade rätt... 25600 är rätt svar. är det inte lite sjukt? När jag började plåta digitalt vågade man knappt gå upp på iso 1600 för det bara brusade järnet.
Vart kommer detta att sluta?

/Sandra

"Välj årets bästa bilder!"

- En uppmaning från chifen. Och.. vad gör man? Sliter sitt hår.
Vilka ska man välja?

Det återstår att se..

/Sandra

Det blir en del juljobb.




Det är ju typ.. 1,5 vecka kvar till jul så det har blivit en del juljobb kan man säga. Om allt från pepparkakor, till vörtbröd och så alla dess julmarknader som hör denna årstid till.

Förövrigt var jag bra sugen på att göra om de här bilderna till svartvita med... jag är väl i en fas.

/Sandra

Gissa ISO:t!!


Tagen i helgen med NIKON D3. Gissa isotalet, och inget fusk nu folkZ!!

/Sandra

MMA-gala i lördags.

Bildspelet för tidningen här: http://www.sn.se/sport/1.2017429













Så får ni lite andra bilder här för jösses vad det rasslade i kameran i lördagskväll. Kul att fota något som man inte fotar varje helg, annars är det ju mycket hockey eller fotboll men nu hade jag tid att lägga tid på något annat. Dessutom är det häftigt att en sån gala med mma och shootfighting hålls på träffen i Nyköping. Eller kanske inte så konstigt, för att de kallar sig "en folkets sport" och träffen är ju "folkets park". så kanske självklart?

Kul var det men jösses vad jag rös när de fick in riktiga smällar på varandra. En smäll dånade i hela lokalen och jag fick rysningar längs hela ryggraden.

/Sandra

Ni har sett dem så många gånger, de där hockeybilderna.




Och ni vet hur de ser ut. Idag fick jag lite dötid och gjorde om några till svartvita. Bort med allt blaj blev resultatet, ni vet, alla reklamskyltar, alla färgglada detaljer. Kvar blev något annat, någon kamp, som nästan blev värt att sätta upp på väggen. Men jag vettetusan om jag vill ha nh-killarna på väggen hemma?

/Sandra

Vad tittar ni helst på när ni är lediga?


Jag kollar på mängder av dokumentärer, främst om djur och natur. (ingen blir överraskad där eller?)
Blackfish är den som står högst upp på listan över vad jag vill se just nu. (Jag erkänner, den och Bilbo).
Ni kan kolla trailern däruppe rååå!

Har ni några andra filmtips är det välkommet!

/Sandra

Glimt.


Skulle gärna vilja visa er alla bilder från ett av dagens jobb men då lynchar nog sporten mig för detta ska nog inte gå förens i jul. Kul var det och jag bjussar på en så länge....

/Sandra

Genrebild.


Jag har många känslor inför genrebilder. Å ena sidan kan jag tycka att de är skittrista och andra sidan är de fantastiskt bra att ha och använder man dem på rätt sätt kan de vara jätteintressanta.
Nedan ser ni hur bilden användes:


/Sandra

Kollar ni på "Alla är fotografer"?

Här är en som skrivit något riktigt tänkvärt om det hela:
läs här


vad tänker ni?

/Sandra

Tåls att se igen.

För er som inte sett mina kollegor Fredrik & Annikas filmer om köttindustrin i Sörmland. (En serie de gjorde i våras). Gör det. Det tar inte lång tid men är väldigt intressant:

Del 1: kyckling
Del 2: Nötkreatur
Del 3: Gris

/Sandra

Förövrigt.

Som ni vet har jag ju mellanlandat hemma efter flytten från huset. Just nu sitter jag och dölängtar efter lägenheten som jag får tillgång till i början av nästa vecka. Jag längtar efter mina köksgrejer eller ja, nästan allt som ligger i kartonger. Det är konstigt hur mycket man kan tycka om materiella ting.

Ändå är målet att det ska rensas. Ett helt lass av saker från huset skickade till en loppis som en kusin till mig äger. Två pappkassar med kläder har farit till en klädsecondhand i stan och två till står och väntar på att åka dit. (Hon som äger affären hade varit sjuk och ville att jag skulle återkomma om drygt en vecka så hon hann jobba ikapp.)

Fler saker ska rensas. Mitt ständigt hängande på loppisar var också en ovettig konsumtion. Som jag försvarade med att det var second hand och det är ju "bra". och ja, det är väl något bättre men all konsumtion är väl inte alltid skitbra.

Just nu försöker jag ringa in mina konsumtionsvanor och samtidigt försöka rensa lite. Spara det jag verkligen tycker om och bara köpa det jag verkligen tycker om.

Det är faktiskt svårare än vad jag trodde från början.

/Sandra

Sandra vs. förkylning = 0-1



Jamen det är klart att man ska bli sjuk på sin lediga helg, så är det ju bara! Är hemmavid idag också (måndag) efter lite rådgörande med en vän som har lite skills på det där med vad man bör och inte bör göra. Är lite risig men inte ens hälften som i lördags när jag ägnade mig åt feberfrossa. Vila ordentligt + inte smitta kollegor, sen kan man jobba igen.

Bilden är från ett jobb förra veckan om tandläkare. Nya priser och höjd ålder för gratis tandvård.
Jag tycker faktiskt det är jobbigt att plåta tandläkeri. Slakt, operationer, diverse blodiga saker är helt okej. Men tandläkare tycker jag är jobbigt. Därav relativt distanserat. så kan det vara!

/Sandra

Kill your darlings.


Fota inredning är kul, men när det är katter i närheten kommer de gärna med på bilderna och de kanske inte riktigt tillför något. Det har var en av mina favoritbilder från jobbet som gick i lördagsbilagan. Den säger en del om inredningen men kanske inte tillräckligt. Mer ett porträtt av katten, aight?

/Sandra

De stöttar sin vän.


Det är förjävligt. En femtonårig tjej som ska utvisas, som har skapat sig ett liv här i Sverige. Som gått i skolan och skött sig. Nu ligger hon hemma och är apatisk. Ständiga trauman har slagit hårt mot henne.

Jag blir så oerhört imponerad av hennes vänner och klasskompisar som kämpar för hennes fråga. Tänk om jag gjort något liknande när jag var i den åldern. Otroligt starka människor.

/Sandra

Ett bra intiativ.

Något ni iallafall borde kika på:

här.

/Sandra

Vi fotografer lever farligt.

Som tur är så är man ju inte naturfotograf, eller?

http://www.youtube.com/watch?v=xGQExgOxZMQ

/Sandra

Nya tag.









För snart två veckors sen trodde jag nästan att jag skulle ramla ihop i en blöt hög. Det gjorde jag inte. Jag överlevde men det har varit rätt så jäkla bajstufft. Fortfarande saknas det alldeles för många svar men det är inget jag personligen kan påverka. - Det har också varit svårt, som det kontrollfreak jag är ibland.

Men för att starta om på en ny kula så kör vi ett bildsvep på kattungar. De var i huset jag fotade ett inredningsreportage i idag. De följde efter, hängde i kamerareman och de visste precis hur söta de var.

Så hej igen. Nu kör vi igen.

/Sandra

En bit av livet del 2.

Tre veckor senare står jag i Pelles lusthus. Jag har precis gått förbi den där "Pelle Nilsson-clownen" som står vid entrén. Clownen som alltid ler. I lusthuset är ett evenemang om företagande, eller innovation för att vara exakt. Folk springer som yra höns och ljudet stiger i lokalen bland alla nostalgiska skyltar och förpackningar.

Jag och min reporter går runt och tittar för att försöka få en uppfattning om vad det egentligen handlar om. En kvinna har uppfunnit en hylla man sätter inne i skåp, i de där små hålen ni vet? Där man brukar sätta en plugg så man kan flytta hyllplanen? Hon är gravid och klappar sig då och då på magen. Därinne växer det ett liv och hon är innovatör.

Jag och min reporter ska göra ett tv-inslag. Så vi börjar mecka med det. Ställer ljud/ljus, hittar ett ställe där ljudet inte far iväg lika högt och där vi ändå kan få evenemanget i bakgrunden.
"Kör". Så är det igång, fem minuters gränsen på min Nikonkamera börjar ticka neråt.
- Då ringer det i min ficka. Jag har glömt stänga av ljudet. "Jävla klåpare" tänker jag om mig själv. Man ska alltid stänga av ljudet. Men i min mage vänder det sig och när intervjun är slut åker min hand ner i fickan. Blixtsnabbt. Det missade samtalet är från min bror.

Jag bestämmer mig för att ringa upp, fast det kanske inte är läge, fast jag kanske inte borde. Men något säger mig att det är viktigt så jag ringer. Jag hör hans röst och jag hör det han säger och sen säger jag att "jag jobbar så jag måste sluta".

Sen bryter jag ihop och min reporter bokstavligen puttar in mig i ett konferensrum som turligt nog ligger precis bakom oss. Jag får knappt någon luft och allt är som ett grått töcken. Jag är fyraåringen som inte kan hålla balansen igen och det spelar ingen roll att hela Pelles lusthus är fullt av innovatörer längre.

Intervjupersonerna kommer in i konferensrummet för de tror vi har en ny idé om hur vi vill genomföra videon och min starka reporter kör ut dem genast. Jag sätter mig på en stol. Svettas och gråter. Reportern styr upp och snart är vi på väg bort. Vi går förbi Clownen som fortfarande ler. Som alltid ler. Vi åker över en bro, in genom grinden, går upp på redaktionen, jag gör mina bilder och tårarna rinner.

Min kollega kommer och sätter sig bredvid mig och frågar hur det känns nu och jag säger som det är.
- Att imorse hade jag en förälder med cancer. Nu har jag två.


En bit av livet del 1.

Jag är fyra år och jag håller i min mammas hand. Min balans är inte som den borde och jag försöker stå på ett ben, jag svajar och griper tar i mammas hand för att inte ramla. Mamma som bara är ett äpple hög, men ändå är så stor och stark, förklarar för mig att allt kommer att bli bra - att jag är duktig.

Tjugo år senare griper mamma tag i min hand, allt vad hon kan, samtidigt som hon vrider sig av smärta. Hennes käkar biter ihop och jag håller i hennes hand. Hennes ena fot har ändrat färg, från den där hudfärgen man försökte efterlikna i barndomens teckningar till svart. Svartare än cigarettrök. Och hon skriker. För det gör så  f ö r b a n n a t  ont när en del av kroppen inte längre vill leva.
Hon yrar, för hon har varenda medicin som finns i ett läkarskåp i kroppen.

Jag åker till jobbet, och innan klockan slår lunch ringer min bror och säger att den är borta nu. Mammas fot. De tog bort den under fotbollsmatchen igår.

Jag tänker att jag borde sätta mig, eller kanske inte jobba, kanske åka hem och smälta nyheten att min mamma förlorat en del av sin kropp. Den där kroppen som alltid skyddat mig. Men jag går ut i fikarummet och tänker på andas, för att inte börja hyperventilera och ramla ihop till en pöl på golvet. Tårarna rinner. Jag går in och snyter mig på toaletten, sen jobbar jag mitt pass och låtsas som inget har förändrats. Säger förmanande till mig själv, att jag måste fortsätta leva i mitt vanliga tempo för jag är inte den drabbade och det är alldeles försent att hitta en vikarie nu.

Jag hälsar på mamma. Tacksam över att hon nu finns tio minuter bort, istället för drygt en timme. Men mest är jag tacksam över att jag har en mamma. Tanken har sakta men säkert börjat slå till oftare och oftare, den där tanken om hur livet skulle vara utan en mamma.
- Vet du att jag har vickat på tårna hela morgonen? säger hon och sen blir hon tyst och jag säger inget. För vi vet båda två att hon pratar om de där tårna som ligger i någon medicinsk deponering någonstans.

Så knackar det på dörren och någon kommer in med en rullstol. Denna någon är någon form av arbetsterapeut, sjukgymnast eller något sånt. Mammas rullstol rullas iallafall in och mamma ska prova. Mamma krånglar sig ner i rullstolen med sitt stora bandage kring delen av hennes kropp som hon kallar för Foten. Jag ser hur hon tänker och att hon skäms. Fast hon inte borde skämmas. Inte alls.

Då ser jag att klockan sprungit iväg och jag måste till jobbet fast jag egentligen vill stanna. Prata med henne om hur det känns, och hålla i hennes hand. Men jobbet kallar och jag kramar mamma och när jag kommer ut från avdelningen plockar jag upp en bukett blommor från golvet utanför som jag hade tänkt ge mamma. Hon älskar blommor, men det slog mig aldrig att folk kan vara allergiska så de fick stanna utanför.

Min första tanke är att slänga de där jävla blommorna åt helvete. Men sen tänker jag att det är slöseri och tar med dem till jobbet. Sätter dem i vatten och låter de glädja folk som kanske inte har lika ont som min mamma. Är ärlig när folk frågar varför det står blommor där och säger att det är för att de inte fick följa med in på avdelningen där min mamma är.

Håller huvudet högt fast jag, precis som när jag var fyra år, känner att jag håller på att tappa balansen.


Igår innan jobbet.


Igår så var veterinären i vårt stall. Det skulle kastreras hästar (nu får jag en bild av att alla mina läsare av manligt kön ryser lite?). Jag passade iallafall på att fotografera ingreppen. En del rätt blodiga bilder som jag personligen inte blir så illamående av, men jag har visat dem för några som nästan letat efter en hink att kräkas i.

Hur ser ni på det där med "äckliga" bilder? Tycker ni att man ska censurera sig?

Jag har tidigare tagit bilder för SN som inte blivit publicerade för att de är för äckliga. Fast jag tycker att "äckligheten" är en del av både naturen och livet.

Och sist men inte minst, vågar ni se fler bilder?

/Sandra

Det kan vara en konstig sak att säga.


Men jag är så jäkla sugen på att fota just nu. Fotografera på riktigt, inte bara "ta en bild". Utan komma nära. Ett sånt jobb i veckan räcker inte. Inte på långa vägar.

/Sandra

Ett inlägg om att äga.


Fan vad jag äger saker. Inte i benämningen att jag är bra på dem, utan jag har bara en stor mängd grejer. Trots att jag inte ens är 25 år har högar av gamla kameragrejer (analoga dårå), fotoramar, fotopapper, fototidningar, kläder, udda porslin samlats. Vad tusan ska jag med alla de där grejerna till?

Förut kunde jag säga till mig själv att jag handlade mycket second hand men sanningen är ju att även det är en konsumtion. All konsumtion som har någon form av ursäkt är väl egentligen inte bra.

Den stora utrensningen har börjat och frågan är vad som ska hamna vart? Det är ju inte direkt andrahandsvärde på gamla kameror nowadays.
- Eller en del är det ju det på, såklart. Men långt ifrån alla jag har...

- Det jag tror har mest andrahandsvärde är nog faktiskt kläder...
Men jag vettesjutton.

Det är iallafall ett surt äpple som är dags att bita i - att minska antalet saker i hemmet.

Over and out!

/Sandra

Att vara någonannanstans.


Livet.

Livet går inte att planera. Min mamma har blivit sjuk och min inspiration har liksom flugit ut genom ett fönster. Det är ju så, att när stress och oro tar över kroppen försvinner all ork att göra det där lilla extra. 
Just nu ska min ork bara klara mig genom den här fasen i livet.

/Sandra

Folkrace.






Folkrace på björshult, förra helgen, eller förraförra.

/Sandra.

Lisa Miskovsky.


Jag har fotat henne några gånger förut. Hon gör alltid ett bra jobb, resten är upp till publiken.
Lisa Miskovsky på Culturum just nu.

/Sandra

På ett jobb.


Så såg jag något annat...

/Sandra

Mörkare tider.


Det är mörkt, och med mörkt menar jag SKITMÖRKT och man försöker mäta ljuset bäst man kan fast man inte har någon att mäta det på i beckmörkret och ställa in skärpan i förväg och räkna med 0,2 sekunder fördröjning mellan avtrycket och att löparen kommer in i blixtljuset. och så blundar hon, givetvis. och ögonblicket är borta.

Men det duger ändå. För man blundar ibland när man springer.
Jag ger er tunrundan!

/Sandra

Det blev en bild i tidningen.








Förra veckan var jag och en reporter på Fåfängan här i Nyköping. De skulle ha en konst-stig eller konst(S)tig eller vad det nu fick heta till slut - i söndags. Vi var där länge och väl och jag fotade rätt mycket och det vart en bild i tidningen. På typ 2 eller 3 spalt. Så kan det vara.

/Sandra