Genrebild.


Jag har många känslor inför genrebilder. Å ena sidan kan jag tycka att de är skittrista och andra sidan är de fantastiskt bra att ha och använder man dem på rätt sätt kan de vara jätteintressanta.
Nedan ser ni hur bilden användes:


/Sandra

Kollar ni på "Alla är fotografer"?

Här är en som skrivit något riktigt tänkvärt om det hela:
läs här


vad tänker ni?

/Sandra

Tåls att se igen.

För er som inte sett mina kollegor Fredrik & Annikas filmer om köttindustrin i Sörmland. (En serie de gjorde i våras). Gör det. Det tar inte lång tid men är väldigt intressant:

Del 1: kyckling
Del 2: Nötkreatur
Del 3: Gris

/Sandra

Förövrigt.

Som ni vet har jag ju mellanlandat hemma efter flytten från huset. Just nu sitter jag och dölängtar efter lägenheten som jag får tillgång till i början av nästa vecka. Jag längtar efter mina köksgrejer eller ja, nästan allt som ligger i kartonger. Det är konstigt hur mycket man kan tycka om materiella ting.

Ändå är målet att det ska rensas. Ett helt lass av saker från huset skickade till en loppis som en kusin till mig äger. Två pappkassar med kläder har farit till en klädsecondhand i stan och två till står och väntar på att åka dit. (Hon som äger affären hade varit sjuk och ville att jag skulle återkomma om drygt en vecka så hon hann jobba ikapp.)

Fler saker ska rensas. Mitt ständigt hängande på loppisar var också en ovettig konsumtion. Som jag försvarade med att det var second hand och det är ju "bra". och ja, det är väl något bättre men all konsumtion är väl inte alltid skitbra.

Just nu försöker jag ringa in mina konsumtionsvanor och samtidigt försöka rensa lite. Spara det jag verkligen tycker om och bara köpa det jag verkligen tycker om.

Det är faktiskt svårare än vad jag trodde från början.

/Sandra

Sandra vs. förkylning = 0-1



Jamen det är klart att man ska bli sjuk på sin lediga helg, så är det ju bara! Är hemmavid idag också (måndag) efter lite rådgörande med en vän som har lite skills på det där med vad man bör och inte bör göra. Är lite risig men inte ens hälften som i lördags när jag ägnade mig åt feberfrossa. Vila ordentligt + inte smitta kollegor, sen kan man jobba igen.

Bilden är från ett jobb förra veckan om tandläkare. Nya priser och höjd ålder för gratis tandvård.
Jag tycker faktiskt det är jobbigt att plåta tandläkeri. Slakt, operationer, diverse blodiga saker är helt okej. Men tandläkare tycker jag är jobbigt. Därav relativt distanserat. så kan det vara!

/Sandra

Kill your darlings.


Fota inredning är kul, men när det är katter i närheten kommer de gärna med på bilderna och de kanske inte riktigt tillför något. Det har var en av mina favoritbilder från jobbet som gick i lördagsbilagan. Den säger en del om inredningen men kanske inte tillräckligt. Mer ett porträtt av katten, aight?

/Sandra

De stöttar sin vän.


Det är förjävligt. En femtonårig tjej som ska utvisas, som har skapat sig ett liv här i Sverige. Som gått i skolan och skött sig. Nu ligger hon hemma och är apatisk. Ständiga trauman har slagit hårt mot henne.

Jag blir så oerhört imponerad av hennes vänner och klasskompisar som kämpar för hennes fråga. Tänk om jag gjort något liknande när jag var i den åldern. Otroligt starka människor.

/Sandra

Ett bra intiativ.

Något ni iallafall borde kika på:

här.

/Sandra

Vi fotografer lever farligt.

Som tur är så är man ju inte naturfotograf, eller?

http://www.youtube.com/watch?v=xGQExgOxZMQ

/Sandra

Nya tag.









För snart två veckors sen trodde jag nästan att jag skulle ramla ihop i en blöt hög. Det gjorde jag inte. Jag överlevde men det har varit rätt så jäkla bajstufft. Fortfarande saknas det alldeles för många svar men det är inget jag personligen kan påverka. - Det har också varit svårt, som det kontrollfreak jag är ibland.

Men för att starta om på en ny kula så kör vi ett bildsvep på kattungar. De var i huset jag fotade ett inredningsreportage i idag. De följde efter, hängde i kamerareman och de visste precis hur söta de var.

Så hej igen. Nu kör vi igen.

/Sandra

En bit av livet del 2.

Tre veckor senare står jag i Pelles lusthus. Jag har precis gått förbi den där "Pelle Nilsson-clownen" som står vid entrén. Clownen som alltid ler. I lusthuset är ett evenemang om företagande, eller innovation för att vara exakt. Folk springer som yra höns och ljudet stiger i lokalen bland alla nostalgiska skyltar och förpackningar.

Jag och min reporter går runt och tittar för att försöka få en uppfattning om vad det egentligen handlar om. En kvinna har uppfunnit en hylla man sätter inne i skåp, i de där små hålen ni vet? Där man brukar sätta en plugg så man kan flytta hyllplanen? Hon är gravid och klappar sig då och då på magen. Därinne växer det ett liv och hon är innovatör.

Jag och min reporter ska göra ett tv-inslag. Så vi börjar mecka med det. Ställer ljud/ljus, hittar ett ställe där ljudet inte far iväg lika högt och där vi ändå kan få evenemanget i bakgrunden.
"Kör". Så är det igång, fem minuters gränsen på min Nikonkamera börjar ticka neråt.
- Då ringer det i min ficka. Jag har glömt stänga av ljudet. "Jävla klåpare" tänker jag om mig själv. Man ska alltid stänga av ljudet. Men i min mage vänder det sig och när intervjun är slut åker min hand ner i fickan. Blixtsnabbt. Det missade samtalet är från min bror.

Jag bestämmer mig för att ringa upp, fast det kanske inte är läge, fast jag kanske inte borde. Men något säger mig att det är viktigt så jag ringer. Jag hör hans röst och jag hör det han säger och sen säger jag att "jag jobbar så jag måste sluta".

Sen bryter jag ihop och min reporter bokstavligen puttar in mig i ett konferensrum som turligt nog ligger precis bakom oss. Jag får knappt någon luft och allt är som ett grått töcken. Jag är fyraåringen som inte kan hålla balansen igen och det spelar ingen roll att hela Pelles lusthus är fullt av innovatörer längre.

Intervjupersonerna kommer in i konferensrummet för de tror vi har en ny idé om hur vi vill genomföra videon och min starka reporter kör ut dem genast. Jag sätter mig på en stol. Svettas och gråter. Reportern styr upp och snart är vi på väg bort. Vi går förbi Clownen som fortfarande ler. Som alltid ler. Vi åker över en bro, in genom grinden, går upp på redaktionen, jag gör mina bilder och tårarna rinner.

Min kollega kommer och sätter sig bredvid mig och frågar hur det känns nu och jag säger som det är.
- Att imorse hade jag en förälder med cancer. Nu har jag två.


En bit av livet del 1.

Jag är fyra år och jag håller i min mammas hand. Min balans är inte som den borde och jag försöker stå på ett ben, jag svajar och griper tar i mammas hand för att inte ramla. Mamma som bara är ett äpple hög, men ändå är så stor och stark, förklarar för mig att allt kommer att bli bra - att jag är duktig.

Tjugo år senare griper mamma tag i min hand, allt vad hon kan, samtidigt som hon vrider sig av smärta. Hennes käkar biter ihop och jag håller i hennes hand. Hennes ena fot har ändrat färg, från den där hudfärgen man försökte efterlikna i barndomens teckningar till svart. Svartare än cigarettrök. Och hon skriker. För det gör så  f ö r b a n n a t  ont när en del av kroppen inte längre vill leva.
Hon yrar, för hon har varenda medicin som finns i ett läkarskåp i kroppen.

Jag åker till jobbet, och innan klockan slår lunch ringer min bror och säger att den är borta nu. Mammas fot. De tog bort den under fotbollsmatchen igår.

Jag tänker att jag borde sätta mig, eller kanske inte jobba, kanske åka hem och smälta nyheten att min mamma förlorat en del av sin kropp. Den där kroppen som alltid skyddat mig. Men jag går ut i fikarummet och tänker på andas, för att inte börja hyperventilera och ramla ihop till en pöl på golvet. Tårarna rinner. Jag går in och snyter mig på toaletten, sen jobbar jag mitt pass och låtsas som inget har förändrats. Säger förmanande till mig själv, att jag måste fortsätta leva i mitt vanliga tempo för jag är inte den drabbade och det är alldeles försent att hitta en vikarie nu.

Jag hälsar på mamma. Tacksam över att hon nu finns tio minuter bort, istället för drygt en timme. Men mest är jag tacksam över att jag har en mamma. Tanken har sakta men säkert börjat slå till oftare och oftare, den där tanken om hur livet skulle vara utan en mamma.
- Vet du att jag har vickat på tårna hela morgonen? säger hon och sen blir hon tyst och jag säger inget. För vi vet båda två att hon pratar om de där tårna som ligger i någon medicinsk deponering någonstans.

Så knackar det på dörren och någon kommer in med en rullstol. Denna någon är någon form av arbetsterapeut, sjukgymnast eller något sånt. Mammas rullstol rullas iallafall in och mamma ska prova. Mamma krånglar sig ner i rullstolen med sitt stora bandage kring delen av hennes kropp som hon kallar för Foten. Jag ser hur hon tänker och att hon skäms. Fast hon inte borde skämmas. Inte alls.

Då ser jag att klockan sprungit iväg och jag måste till jobbet fast jag egentligen vill stanna. Prata med henne om hur det känns, och hålla i hennes hand. Men jobbet kallar och jag kramar mamma och när jag kommer ut från avdelningen plockar jag upp en bukett blommor från golvet utanför som jag hade tänkt ge mamma. Hon älskar blommor, men det slog mig aldrig att folk kan vara allergiska så de fick stanna utanför.

Min första tanke är att slänga de där jävla blommorna åt helvete. Men sen tänker jag att det är slöseri och tar med dem till jobbet. Sätter dem i vatten och låter de glädja folk som kanske inte har lika ont som min mamma. Är ärlig när folk frågar varför det står blommor där och säger att det är för att de inte fick följa med in på avdelningen där min mamma är.

Håller huvudet högt fast jag, precis som när jag var fyra år, känner att jag håller på att tappa balansen.


Igår innan jobbet.


Igår så var veterinären i vårt stall. Det skulle kastreras hästar (nu får jag en bild av att alla mina läsare av manligt kön ryser lite?). Jag passade iallafall på att fotografera ingreppen. En del rätt blodiga bilder som jag personligen inte blir så illamående av, men jag har visat dem för några som nästan letat efter en hink att kräkas i.

Hur ser ni på det där med "äckliga" bilder? Tycker ni att man ska censurera sig?

Jag har tidigare tagit bilder för SN som inte blivit publicerade för att de är för äckliga. Fast jag tycker att "äckligheten" är en del av både naturen och livet.

Och sist men inte minst, vågar ni se fler bilder?

/Sandra