En onsdag i oktober.


Det är onsdag och dimman ligger tät över Oxelösund när vi möter en man i trapphuset i ett hus. Ett hus som är känt som Jollen. Det luktar lite unket och det står fulla sopsäckar i entrehallen.
En man, Adnan, kommer ner för trappen och ber om ursäkt över att han är sen. Fast han inte är det.
Han har grå tröja och vanliga jeans, från jack&jones kanske?

Vi går upp för smala trappor och institutionella korridorer breder ut sig åt bägge håll från trappen. Högst upp går vi, och han låser upp ett rum där vi kliver in. I rummet med blå väggar och borrhåll, står två sängar, två gröna slitna fåtöljer och en soffa. Vi sätter oss.

Snart knackar det på dörren och två kvinnor, en liten flicka och en man kommer in och sätter sig.
Reportern börjar fråga saker, och de börjar berätta. Deras engelska är mycket bättre än min egna rostiga. De kommer från Syrien. De hade ett gott liv. De hade en fin lägenhet, en fin bil, jobbade som säljare, journalist, lärare och den andra kvinnan hade precis avslutat sin masterutbildning i historia. Kvinna, Sherin, berättar att de till och med hade en som kom och hjälpte dem att städa en gång i veckan.

Ett gott liv. Men verkligheten i Syrien är olik verkligheten i Sverige. Adnan hjälpte "fel" man till sjukhuset och blev hotad till livet. Sherin tog deras två barn och flydde ut på landsbygden. Deras lägenhet brändes, deras bil brändes. De bestämde sig för att fly landet och det gjorde de.

Efter långa resor hamnade de i Sverige och nu sitter de här, i det blåa rummet. De väntar, på sin första intervju på migrationsverket. De har varit här i snart två månader och vet ingenting. Deras barn gråter och saknar sina vänner och leksaker. Deras tolvåriga son driver omkring på stan. "Fast han borde vara i skolan, studera och lära sig saker", säger Sherin. De bor i ett rum, fyra personer och har ingen egen toalett, inget eget kök. Ute i korridoren finns det toalett, men in till den toaletten fungerar det inte att låsa.

- Kan ni tänka er åka tillbaka till Syrien? frågar reportern som sitter till vänster om mig.
- Ja, men inte förens kriget är över och den kan dröja. Tänk om det är om tio år? Då är mina barn svenskar, de har redan börjat anpassa sig, säger Adnan och sen tittar han mot mig.
- Han har till och med skaffat en likadan mössa som du, för han har sett att svenskar har såna.

Jag känner att sotarmössan plötsligt värmer kring mitt hår. Vi stannar över en timme och när vi går ut ifrån huset känner jag att det var det viktigaste jobbet jag gjort på länge.

/Sandra

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar