En bit av livet del 2.

Tre veckor senare står jag i Pelles lusthus. Jag har precis gått förbi den där "Pelle Nilsson-clownen" som står vid entrén. Clownen som alltid ler. I lusthuset är ett evenemang om företagande, eller innovation för att vara exakt. Folk springer som yra höns och ljudet stiger i lokalen bland alla nostalgiska skyltar och förpackningar.

Jag och min reporter går runt och tittar för att försöka få en uppfattning om vad det egentligen handlar om. En kvinna har uppfunnit en hylla man sätter inne i skåp, i de där små hålen ni vet? Där man brukar sätta en plugg så man kan flytta hyllplanen? Hon är gravid och klappar sig då och då på magen. Därinne växer det ett liv och hon är innovatör.

Jag och min reporter ska göra ett tv-inslag. Så vi börjar mecka med det. Ställer ljud/ljus, hittar ett ställe där ljudet inte far iväg lika högt och där vi ändå kan få evenemanget i bakgrunden.
"Kör". Så är det igång, fem minuters gränsen på min Nikonkamera börjar ticka neråt.
- Då ringer det i min ficka. Jag har glömt stänga av ljudet. "Jävla klåpare" tänker jag om mig själv. Man ska alltid stänga av ljudet. Men i min mage vänder det sig och när intervjun är slut åker min hand ner i fickan. Blixtsnabbt. Det missade samtalet är från min bror.

Jag bestämmer mig för att ringa upp, fast det kanske inte är läge, fast jag kanske inte borde. Men något säger mig att det är viktigt så jag ringer. Jag hör hans röst och jag hör det han säger och sen säger jag att "jag jobbar så jag måste sluta".

Sen bryter jag ihop och min reporter bokstavligen puttar in mig i ett konferensrum som turligt nog ligger precis bakom oss. Jag får knappt någon luft och allt är som ett grått töcken. Jag är fyraåringen som inte kan hålla balansen igen och det spelar ingen roll att hela Pelles lusthus är fullt av innovatörer längre.

Intervjupersonerna kommer in i konferensrummet för de tror vi har en ny idé om hur vi vill genomföra videon och min starka reporter kör ut dem genast. Jag sätter mig på en stol. Svettas och gråter. Reportern styr upp och snart är vi på väg bort. Vi går förbi Clownen som fortfarande ler. Som alltid ler. Vi åker över en bro, in genom grinden, går upp på redaktionen, jag gör mina bilder och tårarna rinner.

Min kollega kommer och sätter sig bredvid mig och frågar hur det känns nu och jag säger som det är.
- Att imorse hade jag en förälder med cancer. Nu har jag två.


1 kommentar: